Ordet Selen betyder ”området där vattnet rinner långsamt.” Selen ligger högt. Selenbäcken rinner i en djup skreva ned till Lindors fäbodar, sedan till sjön Jugen och vidare till Ryssån och Siljan. I bäcken hade man tidigare kvarnar för man odlade faktiskt säd i fäboden vilket var ovanligt.
Selen är den äldsta långfäboden. En fäbod- och kvarninventering från 1663–1664 säger att här verkade sex familjer från fem Solleröbyar. Fäboden har sannolikt anor från 1500-talet, kanske tidigare. Gamla dokument visar att gårdar eller täkter var 16 till antalet i mitten av 1800-talet. Täkterna hade fyra hushåll som delägare så det gällde att hålla sams. Det fanns gott om gärdesgårdar som utestängde djuren från själva täkten (gården). Djuren skulle beta i skogen. Och det fanns gott om djur. År 1845 var det 6 000 djur på Sollerön (exkl. grisar) som skulle skeppas över till fastlandet i storbåtar.
Ett par timmerhus är kvar sedan 1700-talet. Stugan i Bustäkt restaurerades av Hembygdsföreningen på 1980-talet.
Stugan är speciell med sina små fönstergluggar utan bågar och glas med en lodrät järnten som skydd mot vilda djur. Den sista björnen som sköts på Solleröskogen i historisk tid sköts 1860.
Den sista sådden i Selen skedde 1912 och Selen slutade som levande fäbod 1914.
Därefter hade man lössläppta hästar och får här på somrarna. De hästar som inte behövdes för jordbruket hemma på Sollerön fick ströva fritt och äta sig mätta i skogen kring fäboden. När hösten kom buffrades de tillbaka till ön.
Människor var inte rädda för strapatser förr. Det finns historier om att de kunde spänna för hästen och åka släde i tre dagar för att hämta ett hölass när det var knappt om foder på Sollerön.
Fäboden ligger vackert inbäddad vid Selisjön, omgiven av Middagsberg, Kvällsberg och Ljotberg.
SV_SE