Till tonerna från Mora Spelmanslag – med många spelmän från Sollerön – tändes årets kolmila på fredag kväll (8/9) i Siljansfors Skogsmuseum. En härlig doft av rök spred sig i gläntan där många intresserade hade samlats.
Av tradition bär alltid kolmilan ett kvinnonamn. I år heter hon Elin efter en kolares dotter som har hjälpt till mycket med iordningställande av milan.
Kolmilan är laddad med 35 kubik björkved som blir till ca 15 kubik träkol efter 4 – 5 dagar. ”Milan får inte brinna, den ska bara glöda,” säger kolarna som turas om att vakta milan.
”Vi är beredda på att det inte blir mycket sömn de närmsta nätterna,” säger de i sina svarta hattar. Det är två män som har nattskiftet och som turas om att sova i den intilliggande kolarkojan.
Att tillverka träkol i milor har en lång tradition i våra skogar. Du har säkert trampat på någon kolbotten när du har varit ute och plockat bär och svamp.
Smederna hade behov av kol och Siljansfors Järnbruk behövde kol för järnframställningen i masugnen. När järnframställningen växte i Mellansverige byggde järnbruken stora kolhus dit kolarna levererade.
Hembygdsskriften Sool-Öen innehåller flera berättelser om kolning på Solleröskogen.
I årgångarna 1985, 1995 och 1999 kan du bland annat läsa om att kolningsarbetet alltid har varit omgivet med mystik och magi. Under långa vaknätter kunde det hända att kolaren råkade slumra till lite för länge. En lätt knackning på kojdörren och han fick bråttom att komma ut till milan och klara tillbudet. Han kanske rent av hann se en skymt av skogsfrun eller vad hon nu hette. Det gällde att hålla sig väl med makterna och skogsväsen. Då kunde kolaren känna sig trygg.
Kanske kolarna i Siljansfors också slumrar till och får hjälp av skogsfrun?
Sool-Öen 1985:
En kolsvart historia – Sollerö hembygdsförening (sollero-hembygd.se)